I takt med att kassalinjen digitaliseras och färre använder kort och kontanter så står hela samhället och därmed butikerna inför ett pedagogiskt problem. Dels tänker jag på barnen som ska greppa ett abstrakt begrepp som pengar. Hur får man pengar, hur vet man hur mycket man har?

När dottern var liten och ville att jag skulle köpa något åt henne och jag förklarade att det inte går, för jag har inga pengar (en nödlögn) så svarade hon glatt: men det är bara att gå till apparaten och hämta mer!

För många äldre är inte heller den digitala transaktionen helt oproblematiskt. Det är svårt att utöva kontroll över det man inte ser. För att citera Gösta Ekman i en klassisk replik: ”det vete fan hur det går till, men det är något elektriskt”.

Dels tänker jag på alla som har ett kognitivt funktionshinder som inte heller förstår vare sig pengar eller hur moderna kassor fungerar. I sin iver att öka flödet genom kassorna är det lätt att glömma bort kunder med särskilda behov.

Har man kognitiva eller fysiska utmaningar eller helt enkelt är gammal, är det inte alltid lätt att förstå sig på teknik. Otåliga medarbetare och medkunder minskar inte heller stressen när man är långsam. Då  är en långsam kassa med en pratglad medarbetare är ett enkelt sätt att bidra till att lösa problemet.

Dessutom, inte att förglömma, butiksbesöket kan vara enda mänskliga kontakten under en dag för framförallt äldre. Om butiksbesöket ska vara en upplevelse, så låt det vara en upplevelse för alla. En funkisanpassad butik gör faktiskt tillvaron lättare för oss alla.

När vi nu alla tänker hållbart – låt oss vara inkluderande och se till att butikerna alla får en hållbar tillvaro där vi får handla i egen takt och förmåga. Och med lite social gemenskap.