”Icas dominans bör ifrågasättas”
När en aktör blir för dominerande är det i det flesta sammanhang ett hot mot konkurrensen och den som blir mest lidande är i slutändan konsumenten. År 2005 fördes en debatt om huruvida Ica hade en dominerande ställning och konkurrensverket var intresserat av på vilket sätt detta kunde begränsa konkurrensen. Efter ett inspel från Icas ledning begravde DLF denna diskussion.
Vad har hänt sedan dess? Jo, Icas ställning har förstärkts ytterligare med högre marknadsandelar, i dag ungefär halva dagligvarumarknaden, fördjupade kundrelationer via Icabanken, apoteksvaror med Apoteket Hjärtat samt via heminredningssamarbetet med Hemtex. Dessutom finns Ica även i försäkringsbranschen, där det senaste tillskottet är bilförsäkringar. Ica har således en stor del av konsumentens plånbok.
Det är kanske dags att damma av den tidigare diskussionen om en dominerande marknadsställning, eller kanske ska vi tala om dominerande samhällsställning? Ica har lyckats komma undan denna diskussion med att hävda de enskilda handlarnas interna konkurrens mellan de olika butikerna. Men hur fungerar denna ”konkurrens” i verkligheten?
Ica har en ”buying power” som för de allra flesta leverantörer innebär att de har 50 procent eller mer av sin omsättning hos Ica. Detta kan utnyttjas av Ica i samtliga förhandlingar. För vem vill i värsta fall, bli av med halva sin omsättning eller i bästa fall lika stor omsättning som de har på Axfood eller Coop. Risken är ju uppenbar att leverantörerna böjer sig för olika typer av påtryckningar. Gynnar detta konsumenten, eller Ica och handlarnas balansräkningar?
Troligtvis är det till största delen det senare. Detta förstärks ytterligare av att Ica satsar stort på egna varumärken och trycker undan leverantörernas märkesvaror. Hur rimmar det med de enskilda handlarnas interna konkurrens?
Branschen som helhet borde vara mer intresserad av att föra denna diskussion. Men vem vågar ta tag i den och riskera att förlora listning, omsättning och i slutändan lönsamhet? Eller har vi bara blivit vana vid en marknadssituation som den i Sverige med en aktör som har 50 procent och två aktörer som inte ens tillsammans når upp till detta och några mindre som får dela på ungefär 10 procent.
Ingen annanstans inom EU ser det ut så här och frågan är om denna svenska modell ens skulle få tillåtas. Enligt konkurrensverket är det att betrakta som dominerade ställning om man har en andel överstigande 40 procent av en definierad bransch.
Vad är nästa steg för Ica? Kanske att ge sig in i krogbranschen för att komma åt en större del av konsumentens ”share of stomach” och plånbok.
Lennart Jönsson, grundare och styrelseordförande för Gordios Consulting.
Icas svar kan läsas här.
Artikeln är en del av vårt tema Krönika.
