MarieLouise Samuelssonkrönikör ochfrilansjournalistKanske är det med mat som med musik, det man lärde sig tycka om som ung förblir ens favoriter hela livet. Man har svårt att ta till sig nytt, vare sig det är tekno eller tofu. Det där påminns jag om när ett gäng vuxna döttrar äter dammiddag och, av någon anledning (maten på bordet?) börjar jämföra sina mammors fasthållande vid vissa rätter. Kassler och potatisgratäng. Räkdekorerad fisk. Äppelkakor efter samma recept som när döttrarna var små. Inga pinjenötter, ingen ”spännande” brytning med ingefära. Och döttrarna är – numera – så mogna att de har slutat försöka fostra sina föräldrar, att pröva något annat, för-en-gångs-skull.Och generationen 1920- och 1930-talister kan envisas med sina bjudrätter och lite-extra-till-helgen. Hos dem förekommer icke Fredagsmys, förlagt till tv-soffan. Kaffet och kakan kan man ta framför tv:n, möjligen lite ost och rödvin. Och de är, apropå det, den generation som envisas med vindruvor till ostbrickan och vinet. Vindruvor är pensionärsfrukt, hävdar en av de matpratande döttrarna. Sådant som 1950- och 1960-talsfödda barn fick när de var sjuka, men som vi av någon anledning aldrig köper i dag. Vi har alla känslan att vindruvor inte är nyttigt och det är inte farliga kärnor vi tänker på.Och vilken är vindruvans funktion i dag? Dekoration i receptionernas fruktkorgar? Eller har det möjligen skett en vindruvsrenässans? Utan att vi har märkt det? Vi börjar skruva på oss runt bordet, döttrarna till de icke förändringsbenägna mödrarna. För hur fast är vi i våra matvanor? Hur kommer det att låta när generationerna efter oss talar om vad vi alltid bjuder på? Att vi inte kan gå och handla till helgen (eller till dammiddagar där vi förtalar våra mammors reaktionära matval) utan att komma hem med parmesan och vitlök? Eller kommer de unga, tvärtom, att klaga på att de aldrig kan räkna med att känna igen smaker, inga återkommande favoriter? Eller har generationskonflikterna försvunnit, ungefär som vindruvskulturen, och vi har att se fram emot ett åldersneutralt ältande av gi-metoder?Ungefär här erinrade vi oss ett triumferande debattinlägg på en insändarsida, skrivet av en pigg pensionär. Det handlade om enigheten kring nyttan av att äta grönsaker. Vilket den skrivande pensionären aldrig hade gjort, när han växte upp fanns det helt enkelt inte. Ändå hade han och generationskamraterna, födda på 1930-talet, dragit upp medellivslängden rejält och var nu jämförelsevis friska pensionärer. Utan olivolja, utan minsta vitlöksklyfta, utan bantningsmetoder och salladsskålar. Något att tänka på för alla gi-medvetna medelåldringar, som fnyser åt mammornas gräddfeta gratänger och konservburkspäron.För att inte fastna i egna konsumtionsvanor kanske vi åtminstone skulle prova att köpa lite vindruvor till nästa sittning.