Nils Eric Näslund, daglig­varuveteran och krönikör.Jämförpriserna är ett gammalt stridsäpple med anor från tidigt 1970-tal. Frågan väcktes då av flera myndigheter, men den som stod mest på tårna var dåvarande Pris- och kartellnämnden, som ville få till en kilo- och literprismärkning på alla livsmedel, inte bara färskvarusortimentet. Dagligvaruhandeln rev sig kollektivt i huvudet, en aning yrvaket, och tvekade inför det merarbete som skulle krävas för att åstadkomma en tillförlitlig och kontinuerlig märkning. Det bör väl kanske påminnas om att då fanns varken EAN-märkning eller hyllkantsetiketter, utan det handlade om att märka varje vara med två prislappar i stället för en.Inför hotet om lagstiftning (det var så det gick till på den tiden) samlade branschen ihop sig i ett samarbetsprojekt, som gick ut på att man skulle försöka hitta en frivillig (nåja) lösning, i successiv takt. Det gick väl sådär, om jag ska vara ärlig, jag deltog i arbetet i allra högsta grad. På butiksnivå var det svårt att få gehör för det merarbete som krävdes, man letade efter förenklingar till dubbelprismärkningen, som exempelvis textade prisskyltar för olika varugrupper, prislistor som hängdes ut i butikerna. Men eftersom prisändringarna på den tiden var högfrekventa blev det svårt att hålla informationen aktuell.Det fanns andra praktiska problem också, exempelvis rörande beräkningsmetoder för varor som skulle spädas ut eller beredas på annat sätt med andra produkter.Hur som helst, riktigt genomslag för märkningen blev det inte förrän informationen bearbetades centralt, hyllkantsetiketterna tog plats och EAN-systemet blev vardagsmat. Resten är historia, som det brukar heta.Så nu när de tekniska systemen är på plats handlar det mest om dagligt kontroll – och städarbete. Branschen bör naturligtvis se till att sköta detta på ett bästa möjliga sätt, precis som andra informationsområden som är viktiga för kunderna i deras inköpsarbete. Samtidigt bör man vara på det klara med att det måste finnas ett visst utrymme för fel och misstag, det är näst intill omöjligt att sköta ett sånt formidabelt informationsflöde utan varje form av missöde. Det bästa man kan göra som kund är förstås att påpeka de fel man stöter på, ingen seriös butik vill lämna en felaktig information.I ett bredare perspektiv har dagligvaruhandeln inte råd med fler avslöjanden och kritikstormar på ett tag nu, det har varit fullt tillräckligt av den varan det senaste året. Så lyhördheten – både på centralt kedjehåll, i branschorganisationer och ute i butiksledet – torde vara maximal.