Magnus Magnusson, chefredaktör,tidningen Bröd.Statsmakterna och lantbrukets organisationer förhandlade fram ett prisavtal. När vi blev en del av EU fick varje jordbruksprodukt ett nytt pris. Det betydde att vissa varor föll, andra ökade sedan subventionerna försvunnit.Priset på spannmålen sjönk och den nya prisnivån höll sig stabil. Först 2006 hände något drastiskt. Skördarna i Sverige och Europa slog fel. Och året därpå kom etanolen in som ytterligare en konkurrent om spannmålsråvaran. Tillsammans betydde detta kraftigt höjda vetepriser. 70 procent av kvarnarnas kostnader baseras på spannmålspriserna. Brödspannmålen gick upp 20–25 procent i pris under 2006. Det slog igenom på brödpriserna i butik med cirka 10 procent. Mot detta protesterade inte handeln så mycket när allt kom omkring. Att ökade råvarukostnader leder till högre brödpriser accepteras mer eller mindre av handeln. Precis som exempelvis högre drivmedelspris ger dyrare transporter. När spannmålspriserna i år sjönk tillbaka något reglerades också brödpriserna på handelns initiativ nedåt. Bagare och handlare har från var sin utgångspunkt ögonen på brödlimpan; när måste priset höjas och när ska det sänkas, när kan varje spelare ha tillräckliga motiv för en prisdiskussion.Så långt är allt gott och väl. I början av 1990-talet angreps prisfrågan på ett annat sätt. Den gången gällde det bageriernas kostnader för de anställdas nya löneavtal. Dåvarande Sveriges bageriförbund, i dag Sveriges bagare & konditorer, skapade mycket pedagogiskt en brödlimpa, som skars i olika tjocka skivor. En skiva avsåg moms, en annan råvarukostnad, en tredje arbetskraftskostnad, och så vidare. Målet var att förklara varför ökade lönekostnader ledde till höjda brödpriser. Det visar sig pedagogiskt svårare att motivera prishöjningar med ett dyrt löneavtal än med ökade spannmålspriser, även om lönen utgör en betydligt tjockare skiva än vad råvaran gör. De mindre och medelstora bagerierna och konditorierna, som har mycket manuellt hantverk i sin tillverkning, har en löneandel på cirka 45 procent av den totala kostnadsvolymen. Natt- och helgarbete slår t ex hårt. Ökade arbetskraftskostnader påverkar nästan halva limpans volym, medan högre spannmålspriser bara driver upp cirka 15 procent av limpvolymen. För bageriindustrin förhåller det sig lite annorlunda. Arbetskraftskostnaden uppgår till drygt 30 procent. Där är det inte lika mycket löne- utan mer investerings- och transportutgifterna som driver kostnaderna. De stora bagerierna kan mer jämföras med en ”processindustri” typ massatillverkning än ett hantverksbageri.Ökade löneutlägg ska rationaliseras bort. Så diskuteras det alltid i svensk avtalstradition. Ökade råvarukostnader kan däremot motivera prishöjningar, eller prissänkningar om priserna gått åt andra hållet. Det beror säkert på att det är pedagogiskt lättare att förklara den saken. En limpa består av mjöl och går mjölpriset upp måste limpan bli dyrare. Går lönerna däremot upp tänker ingen på att det egentligen fördyrar halva kostnadsbasen för en färdigtillverkad limpa. Pedagogik visar sig bra. Pedagogiska resonemang som bygger på statistiska underlag är ännu bättre. Åtminstone bör det vara så när det gäller att förklara brödpriserna.