Christina Möller, matdebattör och f d provkökschef för Coop.Jag känner en oro för att ett så lovvärt initiativ förminskas till att bli ett marknadsföringstrick för turism och livsmedelsexport. Om initiativet är allvarligt menat – och jag vill gärna tro att det är så – krävs det ett konsekvent arbete med den folkliga förankringen. Under mina år på KF:s provkök hade vi matens roll i butiken och på matbordet i fokus. Den mat som är ett uttryck för den vardagliga och verkliga matkulturen. Någon sa att det verkliga mathantverket är det vi åstadkommer hemma i köket. Det ligger något i det. Det är detta folkliga mathantverk som behöver resurser och uppmuntran för att export- och turistsatsningar ska kunna bottna i något intressant, svenskt och säljande. Det är också sant att vi måste bli stolta över vår egen matkultur och inse att våra inhemska råvaror gör att vi inte behöver ”gå över ån efter vatten”. Men då behöver vi ta tag i en mängd fenomen som är ett uttryck för att vi i vardagen inte ger maten tillräcklig uppmärksamhet. Ta våra lunchvanor. Förr kunde vi, visserligen med subventioner, kosta på oss lagad mat varje dag. I dag är det en uppsjö av matlådor, snabbmat och mikrovärmda besvikelser som står på lunchrummens matbord eller i värsta fall på skrivbordet. För att inte tala om vägkrogarna, en del av restaurangbranschen som det verkar vila en förbannelse över. Den offentliga maten har uppmärksammats på senare tid. Mycket görs, men det mesta som serveras lever inte upp till de ambitioner som många säger sig ha. De måltider som politikerna verkligen har ansvar för är det stora sorgebarnet i matvärlden. Det kan inte vara tillåtet i ett land som säljer sig som The New Culinary Nation. Så har vi handeln. Där har hela logiken kring inköp och försäljning kört fast i beroendeförhållanden mellan leverantörer och detaljister som gör att det bara är låga priser och stora volymer som är nyckeln till framgång. Trots att det finns konsumenter som värderar kvalitet och är beredda att betala. Den svenska livsmedelsindustrin, som hoppas kunna dra nytta av satsningen, går inte fri från förväntningar på utveckling. Dess produkter måste bidra till Sveriges rykte som matland. Det går inte att dra nytta av kockframgångar och krogarnas nyväckta intresse för svenska råvaror utan att bidra själv. Jag undrar, käre landsbygdsminister Eskil Erlandsson, om du inte är lite förbluffad själv över vad du har satt i gång? Uppenbarligen finns det många intressen som ser möjligheter i ditt initiativ, som är alldeles utmärkt. Jag är dock rädd för att det inte är tillräckligt kraftfullt för att visionen ska bli verklighet. Jag har hittills inte sett en analys av projektets mål och strategi som gör mig trygg i att den folkliga förankringen är säkrad. De vardagliga förbättringar för oss alla, som gör att Sverige verkligen har en möjlighet att bli ett trovärdigt matland. Jag skulle vilja se mer av analys, gärna mer pengar och framför allt ett projekt med större dimensioner. För Matlandet Sverige är verkligen ett initiativ som kan leda till mycket gott. I dubbel bemärkelse!