För länge, länge sedan fanns det ett företag som hette Returchark. Deras affärsidé var att köpa upp utgående kött- och charkprodukter direkt från butik, bereda om dem och sälja dem på nytt.

Jag kan inga detaljer om beredningsprocesser, inte heller om vilken information som lämnades till konsument på förpackningarna, men jag utgår från att varorna som såldes var helt ok utifrån den bäst-före märkning som tillämpades.

Men det jag minns var det ramaskri som upphävdes i media, när man slog klorna i företaget och dess verksamhet. Hur bara kunde man ägna sig åt något så suspekt som att återanvända eller tänja på produkterna och deras livslängd på detta vis?

Jag skänker ibland Returchark en tanke, när jag ser alla initiativ som i dag förekommer för att bättre ta tillvara våra livsmedel och deras faktiska hållbarhet, i stället för att bara titta på bäst föredag, och sedan öppna dörren till soppåsen om man inte blir nöjd med informationen. Att ge produkten en chans är naturligtvis lovvärt, sjuka blir vi inte i första taget om varan luktar och smakar bra. Då är det bättre att ägna uppmärksamheten åt våra disktrasor.

Men det finns en annan aspekt på detta. Missnöjet med den bleka volymutvecklingen för branschen under 2018 är utbredd och häpet förvånad. Ursäkta ett ögonblick:
För närvarande pågår ett antal projekt och initiativ inom dagligvaruområdet som alla har gemensamt, att de bidrar till en lägre omsättning i branschen. Dit hör till exempel ovannämnda satsning på att kassera färre fullgoda livsmedel, men också den tilltagande trenden att ersätta animalieprodukter med växtbaserade alternativ, liksom även (tror jag) att handla mer på nätet och mindre direkt i butik.

Det är klart att kilopriset i snitt på bönor, rotfrukter, linser mm är brutalt lägre än på biff och entrecote, det krävs ingen större begåvning för att räkna ut det. Och att handla mer planerat leder sannolikt till färre impulsköp och mindre inspirationshandel, det borde vi kunna vara överens om.

Åt andra hållet drar vår lust att köpa eko istället för konventionellt, liksom att handla mer färdiglagat. I inget fall handlar det om att vi äter mindre (eller mer), utan om att vi handlar mer eller mindre lågvärdiga varor, med ett lägre eller högre kilopris. Och i mitt första exempel får man till och med en dubbeleffekt: Vi äter mer av varorna innan de kasseras, och i den mån vi köper fler med kort datum får vi också ett lägre kilopris.

Så det är inte särskilt konstigt om branschens försäljning står och hackar, lite beroende på hur vi fördelar våra goda ambitioner på respektive trend. Och alla trender verkar just nu beständiga. Jag tycker man måste vara medveten om allt det här, när man kommenterar och funderar kring både branschens utveckling och sitt eget företags. Om inte annat kan det ju kännas klokt att veta vilket tåg man sitter på – X2000 uppåt eller lokaltåg neråt.

Artikeln är en del av vårt tema Krönika.