23948sdkhjf

Marginalen äts upp av nya pålagor

Karin Brynell, vd Svensk Dagligvaruhandel, i en krönika om stora skillnader i kommunala avgifter.

Att driva livsmedelsbutiker är förenligt med att verka under omfattande lagstiftning, kring hur livsmedlen ska hanteras i butik, på väg till butik, hur förpackningar ska märkas och vilket förpackningsmaterial som ska användas. För butiker som säljer alkoholhaltiga drycker, tobak och receptfria läkemedel som alla har en åldersgräns och speciella restriktioner tillkommer dessutom ytterligare lagstiftning. 

För dagligvaruhandeln som vill agera ansvarsfullt och sköta hantering av varor och försäljningen med största noggrannhet är det positivt med en omfattande lagstiftning kring de varor som vi ska sälja.

Men när det kommer till själva handläggningen av tillstånd och den kommunala tillsynen av efterlevande av lagstiftningen är vi inte lika positiva. Tyvärr märker vi att avgiftsnivåerna som butikerna ska betala till kommunerna skiljer sig väsentligt åt och hur kontrollen/tillsynen genomförs likaså.

När tillståndsplikten för att sälja tobak införs nu under hösten har frågan huruvida kommunerna tillämpar självkostnadsprincipen aktualiserats igen. Enligt lagen ska kommunen när nivån på tillståndsavgifter och kontrollavgifter sätts, debitera en avgift som täcker kostnaden. När vi nu ser vilka avgifter som kommunerna tar in när det gäller tobakstillstånd och tillsyn av detsamma går det att ställa sig frågan om kommuner ser chanser i att få in extra intäkter.

När vi på Svensk Dagligvaruhandel har gått igenom några kommuners tillstånds- och tillsynsavgifter kan vi konstatera att flertalet ligger på en total kostnad runt 14 000–15 500 kronor. Det låter mycket, för såvitt vi kan se är den enda aktören som kommunen ska rådfråga vid tillståndsprövning polisen. Dokumentationen förser butikerna kommunen med. I tillståndsavgiften ingår tid för att göra en ”skrivbordskontroll” av handlaren samt ett fysiskt besök. Skrivbordskontrollen bör inte vara så omfattande eftersom flertalet butiker redan finns registrerade hos kommunen för försäljning av livsmedel.

Dagligvaruhandeln består av många småföretag och butiker med små marginaler i sin verksamhet, inte minst på gles- och landsbygd. Om dessa marginaler äts upp genom nya pålagor, som dessutom inte går att motivera utifrån självkostnadsprincipen, försvinner förutsättningarna att verka och ge service till medborgarna.
Jag undrar vilken politiker som är beredd att titta närmare på hur kommunerna tillämpar självkostnadsprincipen när det gäller kontroll och tillsyn av dagligvaruhandelns verksamheter? Det kan nog finnas anledning att göra det.

Karin Brynell, vd Svensk Dagligvaruhandel

Artikeln är en del av vårt tema Chefen har ordet.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.08