”Matsvinn inte en affärsmodell – förlust för alla led i kedjan”
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstagande är skribentens.
I Dagens Nyheter (25 mars) framförs påståendet att matsvinnet är en lönsam del av livsmedelskedjornas affärsmodell. Vi på Räddningsmissionen, som varje dag arbetar med att ta emot, fördela och laga mat som annars skulle gå till spillo, vill erbjuda ett annat perspektiv – ett som grundar sig i vardagen för både livsmedelsaktörer och människor i matfattigdom.
Att påstå att svinn är en affärsmodell är att förväxla resthantering med affärsstrategi. Marginalintäkterna från svinn är aldrig större än kostnaderna för att producera, hantera och kassera överskotten. Matsvinnets existens är ett tecken på systemets bräcklighet – inte dess effektivitet.
Vår erfarenhet är att matsvinn inte är en affärsstrategi – det är en konsekvens av osäkerhet i hela kedjan. Det handlar inte om cyniska överflöd, utan om svårigheten att exakt matcha produktion och efterfrågan i ett komplext system där väder, logistik, konsumentbeteenden och inköpsmönster snabbt förändras.
Producenter och butiker förlorar pengar varje gång mat måste kasseras – oavsett om det sker på åkern, i lagret eller i butikshyllan. Om det fanns en magisk lösning som gjorde det möjligt att planera och leverera med ett 1:1-förhållande mellan produktion och försäljning, skulle både svinnet och kostnaderna försvinna.
Att en negativ konsekvens kan mildras ekonomiskt innebär inte att den är avsiktlig eller önskvärd. Att använda säkerhetsbälte minskar inte vår vilja att krocka. Att företag försöker minimera svinnets kostnader betyder inte att svinnet är önskat – det är en form av skademinimering, inte strategi.
Vi ser också hur livsmedelsbranschen tar ansvar. Många av våra samarbeten bygger på ett genuint engagemang från både butiker, grossister och leverantörer som vill se till att överskottsmat kommer till nytta. De arbetar aktivt för att minska svinn, och när det ändå uppstår – hjälper de oss att omvandla den till varma måltider för den som inte har råd att äta sig mätt.
Många av våra samarbeten bygger på ett genuint engagemang från både butiker, grossister och leverantörer som vill se till att överskottsmat kommer till nytta.
Istället för att misstänkliggöra samverkan som cynism, bör vi se den som det den är: ett uttryck för ansvarstagande när överskott blir oundvikligt. De som försöker minska svinnets konsekvenser för samhällets mest utsatta förtjänar stöd, inte misstänkliggörande.
Oavsett vilka drivkrafter som ligger bakom donationer av överskottsmat – ekonomiska, miljömässiga eller sociala – är samhällsnyttan tydlig och mätbar. Genom Maträtt har vi under de senaste fem åren genererat över 200 miljoner kronor i samhällsekonomiskt värde, i form av minskade kostnader för försörjningsstöd, arbetslöshet och livsmedelsavfall.
Men det handlar inte bara om siffror. Varje livsmedelsdonation som blir till måltid, varje praktikplats som leder vidare till arbete, varje medlem som får bättre kontroll över sin hushållsekonomi – det är exempel på en mer rättvis och resurseffektiv fördelning. När vi bedömer ett system bör vi inte bara fråga oss varför aktörer agerar, utan vilken nytta deras handlingar faktiskt skapar – för människor och samhälle.
Det betyder inte att vi saknar kritik. Tvärtom ser vi strukturer som behöver förändras – till exempel snäva datummärkningar, logistiska flaskhalsar och brist på nationell samordning. Men det är just därför det är viktigt att vi inte misstänkliggör dem som i praktiken bär svinnets kostnader, utan fokuserar på lösningar: bättre data, mer flexibel logistik, ekonomiska incitament för samarbete och lagstiftning som underlättar donationer.
Men även vi som arbetar med att omvandla svinn till nytta behöver vara tydliga med dess begränsningar. Li Kristjansdottir på intresseorganisationen Ätbart har en viktig poäng: butiker som säljer matsvinn är långt ifrån några fullsortimentsbutiker. Det ligger i sakens natur att man säljer det som råkar komma in – inte det man helst skulle vilja erbjuda. Det innebär att grönsakshyllor kan gapa tomma en dag, medan det samtidigt finns ett överflöd av exempelvis chips och läsk.
Just därför är det avgörande att skilja mellan att lindra effekterna av matfattigdom – vilket matsvinnsbutiker kan göra – och att faktiskt bekämpa dess orsaker. Det senare kräver något helt annat: politiska reformer, ett starkare socialt skyddsnät och medmänniskors engagemang.
På Räddningsmissionen ser vi våra butiker inte bara som distributionspunkter, utan som sociala knutpunkter. Maträtts medlemmar är inte bara kunder – de är en del av en rörelse för social förändring. Här finns samtal, samhällsinformation och möjligheter till arbetsträning. Och här finns en insikt: att komplexa sociala problem aldrig kan lösas med enbart livsmedelslogistik.
På Räddningsmissionen ser vi våra butiker inte bara som distributionspunkter, utan som sociala knutpunkter.
Därför är det också viktigt att vi inte börjar se matsvinnsbutiker som en långsiktig lösning på matfattigdom. Det vore att göra både människor och system en otjänst. Om branschen i framtiden lyckas minska sitt svinn ytterligare, skulle det ironiskt nog slå mot dem som idag får hjälp genom återanvändning. Därför måste vårt mål vara ett samhälle där alla har råd att äta sig mätta – utan att vara beroende av spill.
Till sist: i en tid då både matpriserna och behoven ökar, måste vi bygga broar mellan överskott och underskott. Det kräver respekt för varje del i kedjan – från producent till butik till den ideella organisation som hanterar maten.
Ida-Lina Frisell Aasland, områdeschef för socialt företagande och Maträtt på Räddningsmissionen
Artikeln är en del av vårt tema Debatt.
