Coop Norrbottens butik i Harads är en av de butiker som missgynnas av reglerna för glesbygdsstöd. Foto: Coop Norrbotten

Sista butiken på orten har en avgörande betydelse för hela det lokala samhällets utveckling och existens. Möjligheterna att få driftstöd och investeringsbidrag för kommersiell service är i dag kopplade till ett och samma organisationsnummer. Det gör att butiker i glesbygd som ägs av landets konsumentföreningar inte har samma möjligheter att få stöd inför kommande investeringar som privata handlare, där varje butik har ett organisationsnummer. Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) måste nu se över regelverket som snedvrider konkurrensen på landsbygden.

Konkurrens ska ske på lika villkor, det är en grundförutsättning i en sund marknadsekonomi. Detta gäller dock inte möjligheterna att driva dagligvaruhandel i glesbygd. Under en lång tid har butiker som ägs av konsumentföreningar, där alla butiker samlas under ett och samma organisationsnummer, missgynnats.

Dagens regelverk för investeringsbidrag medger ett maximalt stöd om cirka två miljoner kronor per organisationsnummer. Det innebär att en privatägd butik kan få hela den summan för investeringar för att till exempel uppdatera kyl- och frysanläggningar för att klara de kommande lagkraven som träder i kraft år 2030. Två miljoner kronor kan låta mycket men man slår snabbt i taket vid byte av kylar och frysar och andra investeringar för bara en butik.

Jämför privathandlaren situation med till exempel Coop Värmland. Föreningen i Värmland har sex butiker som omfattas av kriterier för att få stöd: Coop Högboda, Skillingsfors, Sysslebäck, Lysvik, Sunnemo och Stöllet. Dessa sex butiker ska med andra ord dela på det maximala investeringsbidraget. Hade butikerna i stället ägts av enskilda handlare hade de sammantaget kunna få ut sex gånger så mycket i bidrag.

Ett annat exempel är Coop Norrbotten där butikerna i Jukkasjärvi, Svappavaara, Vittangi, Harads och Vuollerim missgynnas på samma sätt. Även många butiker på mindre orter utanför våra stora städer påverkas. Erfarenheten visar också på en otydlighet i hur regelverket ska tolkas och att beslutet om stöd, på tjänstemannanivå, kan se olika ut beroende på var i landet man befinner sig.

I den situation som råder inom dagligvaruhandeln i dag, med ett starkt fokus på pris och sänkta marginaler, får det här missförhållandet en avgörande betydelse. Stödet kan vara skillnaden mellan att kunna driva butiken vidare eller att tvingas stänga ner. Det senare blir ett dråpslag mot bygden. Det handlar inte bara om att våra medlemmar och kunder får längre att åka när de ska handla, det innebär också att många andra servicefunktioner försvinner. Butikerna i glesbygd är som regel ombud för apoteksvaror, paketutlämning och Systembolaget. Viktig service som försvinner.

Förutom att servicen försvinner, något som slår hårt mot de många som väljer att bo på mindre orter på vår landsbygd, händer något mer när den sista butiken på orten försvinner. Samhällets naturliga nav och träffpunkt stängs ner. Man ska verkligen inte underskatta den sociala funktionen som en dagligvarubutik har. För många ensamma personer kan besöket på butiken vara den enda sociala kontakten under dagen.

Ett annat perspektiv, som sedan lång tid tillbaka är angeläget för hela Coop i Sverige, är hållbarhet. Stänger den sista butiken på orten måste medlemmar och andra kunder ta sig en betydligt längre väg för att handla. Ofta sker detta med bil och det är som regel den sista sträckan, mellan hemmet och butiken, som är den transport som ger störst miljöbelastning i förhållande till mängden gods.

Butiken är också en viktig signal om framtidstro. Eller kanske ska man vända på det, avsaknaden av en butik signalerar brist på framtidstro. Vem vill flytta till ett samhälle där inte ens den mest grundläggande servicen finns? Ska vi ha en levande landsbygd så är dagligvarubutikernas överlevnad ett av de viktigaste fundamenten.

Vi som konsumentföreningar har som uppgift att skapa nytta för våra 3,9 miljoner medlemmar och ägare. Vad är då den yttersta formen av medlemsnytta? Jo, att det finns en butik att gå och handla i, som erbjuder bra varor till bra priser och som gör det enklare att handla mer hållbart. Det gäller oavsett var i landet man bor, i storstadsregion eller i Stöllet eller Svappavaara. Därför behöver vi nu en förändring av regelsystemet så att våra Coop-butiker får samma förutsättningar som de privatägda butikerna.

Anneli Borg Lundgren, vd, Coop Värmland

Carl Andersson, vd, Konsumentföreningen Färingsö

Anna Bengtsson, vd, Coop Varberg

Peter Berggren, vd, Coop Karlshamn

Göran Borg, vd, Coop Halland

Magnus Brewitz, vd, Coop Tabergsdalen

Therese Bröderman, vd, Konsumentföreningen Bjursås

Lars Ericson, vd, Konsumentföreningen Stockholm

Ingemar Forsberg, vd, Konsumentföreningen Forsbacka

Peter Fjällborg, vd, Coop Norrbotten

Frida Ganshed, vd, Coop Gotland

Richard Hedsand, vd, Coop Oskarshamn med omnejd

Mikael Hellström vd, Mellersta Nissadalens konsumentförening

Linda Hjalmarsson, vd, Konsumentföreningen Frillesås

Anders Jendeberg, vd, Coop Finspång

Andreas Johansson, vd, Konsumentföreningen Mörrum

Annika Karlsson, vd, Möja konsumentförening

Mattias Karlsson, vd, Coop Älghult

Magnus Kelldén, vd, Dalsjöfors Konsumentförening

Alex Kober, vd, Konsumentförening Styrsö

Annette Larsson, vd, Getinge Kooperativa Handelsförening

Leif Linde, styrelseordförande KF

Linda Nilsson, butikschef, Coop Källö-Knippla

Marie Nygren, vd, Coop Sverige

Meta Persdotter, vd, Coop Butiker och Stormarknader

Martin Runquist, vd, Coop Kristianstad-Blekinge

Henrik Skyttberg, vd, Coop Nord

Marcus Theander, vd, Veberöds konsumentförening

Christel Asp, vd, Sollerö konsumentförening

Magnus Wåhlander, vd Coop Mitt

Ronnie Wångdahl, vd, Coop Väst

KF:s vd Leif Linde, som är en av undertecknarna tog nyligen upp frågan i en chefsintervju i Fri Köpenskap.

Artikeln är en del av vårt tema Debatt.